torsdag 11 september 2008

Tänka tillsammans med en mentor

Sitter på tåget mellan Kristianstad och Karlskrona. Jag har träffat min mentor Peringe Pihlström på café Duvanders. Vi dricker okynnigt många koppar kaffe och pratar om hur kyrkan skulle kunna vara och se ut. Septembersolen är varm och skön och det går fortfarande att sitta ute. En och annan slö geting söker en landningsplats i matresterna på tallrikarna. Peringe är klok och en bra person att prata med. Vi drömmer en stund om hur en kyrka kan vara. Det är lätt att drömma med Peringe. Han liksom får mig att ta ut svängarna. Det är väl just det som en bra coach gör.


Peringe Pihlström är en bra coach eftersom han får andra att själva tänka och genom att han själv inte är färdig utan har en inställning att vilja lära och utvecklas uppstår bra möten.



Själv har varit med och startat Kvarterskyrkan i Karlskrona för att i experimentform testa hur man kan vara kyrka på ett annorlunda sätt. Jag tycker det är väldigt spännande att få vara med och skapa en kyrka för alla oss som kanske inte riktigt är färdiga med tillvarons frågor och inte har livet som i en liten begriplig ask. Jag vill att kyrkan skall vara en plats för alla som behöver någonstans att prata om hur det är att leva och vara människa.

Jag tror inte på att till varje pris försöka förändra människor utan min tro är att det i varje människa finns inneboende klokhet och förmåga att själv besluta om man vill bli förändrad eller inte. Det är tröttsamt när kyrkan blir mästrande och jag har svårt med människor som är tvärsäkra och gärna vill göra upp en ABC plan för hur jag skall bli likadan som dem. Jag är inte särskilt imponerad av de kristna som liksom skriver sanningen med vattenbeständig bläck på folks näsor. Jag tror det bor så mycket mer svar inom varje människa själv. Peringe och jag är båda övertygade om att kyrkan har mycket att jobba på för att bli relevanta och intressanta i vår tids samhälle.

Det känns kul att köra igång med Kvarterskyrkan igen efter en lite soft sommar. I höst kommer vi att kunna erbjuda ett spännande program som jag tror kommer att bli kanon. Jag ser fram emot att möta alla sköna människor som kommer till Kvarterskyrkan. Passerar äntligen Ronneby. Tåget kränger så det är svårt att skriva på datorn. Snart är jag i Karlskrona och Maritha, min tålmodiga hjälte till fru, kommer och hämtar mig med bilen. Köttbullar och makaroner väntar mig där hemma. Det vattnas redan i munnen.

I blogghavet

Välkommen till Jonas Pramwalls blogg. Kanske är du lite trött på alla bloggar, tyckare och att alla som hela tiden skall kommentera allting. Vad vet jag. Bloggen är på väg ner säger min fru med ett ifrågasättnade leende. Hon kanske har rätt. Kanske börjar jag blogga på ett sjunkande skepp tillsammans med alla andra självonanistiska människor som delar med sig av vilken ostsort man valde på frallan i morse eller att det är lite jobbigt att lida av förstoppniing. Vill jag veta det? Tillför det mitt liv något?
Det finns ju ett stort behov idag av att på alla möjliga sätt att uttrycka sig. Det är ju någonting i grunden bra så egentligen vill jag väl inte raljera över det (även om jag just gjorde det), men man kan väl ändå vara lite trött det höga flödet av tyckanden hit och dit.
Min blogg blir kanhända likadan. För är jag bättre än någon annan? Nej! Det kanske slutar med att jag delger dig mina innersta tankar och berättar att tidningen var alldeles blöt när jag hämtade den i brevlådan i morse och att den blötte ner min randiga morgonrock. Snälla, blås i trumpeten högt och ljudligt om jag förlorar mig i blogghavets strömmar och skriver om ointressanta ting.. Om jag själv inte hör signalen så kommer min fru definitivt höra den Och hon kommer dra upp mig på torra land. Och Kommer hon mig inte till undsättning (av skäl jag inte vågar gå in på här)får jag väl be en bön till Gud Jag är ju ändå pastor.
Kommentera gärna inlägg så att samtalet får fortgå. Det är precis vad jag vill.
Ha en bra dag!
Jonas Pramwall