Jag vill också vara en blå groda

Jag fick en ilande längtan efter det analoga samhället där jag satt i mörkret på konserthuset och lyssnade på Peter Carlsson och blå grodorna härom kvällen.

Jag kom på mig att längta efter det mobilfria samhället och dagar då ingen levande själv kan nå mig via e-mail. Jag såg mig själv i en värld där relationer räknas , berättelser premieras och långsamheten är kung.

Han är ovanlig den där Peter Carlsson. Som en rest av något förlorat. En påminnelse om ett samhälle som försvunnit. Det är är vackert och jag vill dit. När går tåget?

Han berättar dråpliga berättelser ur den analoga sidan av tillvaron där han sitter på en gammal pinnstol på scen. Plötsligt reser han sig upp och blir en tvättäkta estradör . När han sjunger Karl Järhards "spott ut" så önskar jag mig en söndag eftermiddag med svartvit film från 40-talet.

Denna kväll ville jag också vara en blå groda. En vacker blå groda i en värld av pinnstolar och lägereldar

Bergkvara världens centrum

Bergkvara. Inte världens centrum och inte heller en plats som man lägger märke till om man kör bil mellan Karlskrona och Kalmar. Innan man hunnit klia sig i örat har man passerat pizzerian och den lilla affären och lämnat metropolen bakom sig om ett kortlivat minne i ryggen.

Nu stannade jag i Bergkvara. Vi hade valt ut platsen, jag och Wilhelm. Tråkighetsfakton var viktig för vår träff. Tråkighet och drivregn har en alldeles speciell inverkan på intressanta möten. Nu känner jag hur byhålans lov börjar tränga fram inom mig som en tilltagande väckelsesång. När Jesus kommer tillbaka på skyarna kanske han landar i Bergkvara. Och bönderna kommer kanske att undra vad det är för ett förskräcklig basunerande och kanske de lugnar sig med att tänka att det måste krigslarmet som testas. Första måndagen i månaden.

Kanske brister de ut och sjunger: Får man ta traktorn med sig in i himlen den är snäll och har vart en riktig vän...

Det var just där i detta Bergkvara som Wilhelm och jag möttes på Sivs fik. Wilhelm jobbar på studieförbundet Bilda I Kalmar och är en intressant människa. Vi skulle planera saker vi skulle kunna göra tillsammans över kommungränserna, men det blev mest tal om om andlighet och längtan. Det är skönt med människor som inte är färdiga men på ett bra sätt. Sån är Wilhelm.

Precis som jag trevar han och precis som jag har han fler frågor än svar. Det finns hopp kring sådana människor eftersom det är i hålrummen hoppet har sin verkliga hemvist. Med sådana människor kan man landa och komma till ro med att man inte har svar. Ickesvaren blir liksom ens kumpaner och tröstare.

Så pratade vi på och åt lite fläskkotlett och potatisgartäng serverad av Siv själv. Det är klart om man har ett kafé i Bergkvara så skall man heta Siv. Inget annat skulle komma på fråga. Jo, förresten det skulle i så fall vara den gamla hederliga Britta.

Kom, kom, kom, kom till Brittas Restaurang.
Kom, kom, kom, kom till Brittas Restaurang.
Där får man sig en bit,och en öl eller två.
Där kan man sjunka ner,alldeles ensam i en vrå.

Nån öl blev det inte, men väl men väl ett samtal i en vrå i ett taffligt kafe i en svensk håla i november.

Så skiljdes vi. Wilhelm åkte mot Kalmar och jag for till Karlskrona.

Hej då Bergkvara.