torsdag 20 november 2008

Jag vill också vara en blå groda

Jag fick en ilande längtan efter det analoga samhället där jag satt i mörkret på konserthuset och lyssnade på Peter Carlsson och blå grodorna härom kvällen.

Jag kom på mig att längta efter det mobilfria samhället och dagar då ingen levande själv kan nå mig via e-mail. Jag såg mig själv i en värld där relationer räknas , berättelser premieras och långsamheten är kung.

Han är ovanlig den där Peter Carlsson. Som en rest av något förlorat. En påminnelse om ett samhälle som försvunnit. Det är är vackert och jag vill dit. När går tåget?

Han berättar dråpliga berättelser ur den analoga sidan av tillvaron där han sitter på en gammal pinnstol på scen. Plötsligt reser han sig upp och blir en tvättäkta estradör . När han sjunger Karl Järhards "spott ut" så önskar jag mig en söndag eftermiddag med svartvit film från 40-talet.

Denna kväll ville jag också vara en blå groda. En vacker blå groda i en värld av pinnstolar och lägereldar

Inga kommentarer: