På clinic med Kee Marcello

Jag var på clinic med Kee Marcello i Lokstallarna i Karlshamn igår kväll.
Vilken gitarrist han är! Hur intressant som helst. När man hörde honom bända och tänja på strängarna och emellanåt få fullständiga tokspelet i hastighet kände jag hur den långsamma snigeln i mig åter gick in i sitt skal. Kee Marcello sa att att hjärnan måste hänga med när man spelar riktigt fort. Jag ville genast spräcka mitt snigelskal av långsamhet och stiga ut med en ny fingerfärdighet som skulle göra Yngwe Malmsten benägen att i vredesmod elda upp sina gitarrer. Jag vill också att min hjärna skall ge supersnabba impulser åt de små fingrarna så att dem springer upp och ner på halsen som små slavar på speed. Man jag är lite av en snigel säger min fru. Jag hävdar långsamhetens fördelar, men tappar lite argumenten när det kommer till gitarrspel. En bra blandning är väl bäst antar jag.

Det var i alla fall väldigt inspirerande och clinicen fick mig att vilja bli en mer målmedveten och envis gitarrist. Inte bara spela det jag redan kan utan faktiskt bestämma mig för att utvecklas.
Efteråt gick Kee Marcello och jag och käkade lite mat. Han är inte bara snabbfingrad, den där Marcello. Han är också trevlig och ödmjuk. Men så bor han ju i Göteborg…

Graneländet och julefriden

Nu åker graneländet ut huset i små nerklippta bitar. Tack gode Gud! Man kan ju tycka att det är en behandling som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle, men det skiter jag i. Granen vi köpte i år var lika tjock som den var hög och hade dessutom en inbyggt motvilja att dricka vatten. Jag tror att den helt enkelt redan vid Lucianatten gick in i en ytterst medveten hungerstrejk och så gav fingret åt allt julpjoller, levande ljus och kvalmiga julsånger.

Det är klart att jag med min utvecklade empatiska förmåga kan föreställa mig hur en gran upplever det att gå från att ha varit en fri och stolt gran i skogen till att bli reducerad till en glitterklädd glamourgran i några ynka dagar innan någon mindre godhjärtat familjemedlem kommer med dödens sekatör och drastiskt avslutar det hela. Här tror jag att julgrisen och granen har en ömsesidig förståelse för varandras livsvillkor för de går ju samma öde tillmötes.

Men det är också lukten. Det har luktat surt om granen, den har tagit all friskt syre ut ur det rum där familjen har delat julklappar,läst julevangelium och kramat varandra i pur julefrid och glädje. En besynnerlig möglig doft har lagt sig över vårt stackars julefirande.

Vår katt har vid upprepade tillfällen druckit ur julgransfoten. Den kattens självbevarelsedrift är betydligt överskattad. Hon har ulkat hela julen som om hon hade en jättestor hårboll i magen som hon varit tvunget att stötta upp. Vi tänkte att kanske är vår gamla katt på väg att möta sin skapare och så ulka hårbollar i himlens saliga ängder, men nu mår hon åter bra och lär stanna hos oss ett tag till.


Vår ulkande katt

Nu är graneeländet massakrerad, katten är frisk och jag är så oändligt nöjd med att vår gran ligger nerklippt i en svart sopsäck.