Att sladda in på en retreat

Jag sladdade in på grusvägen in till herrgården på väg till en tyst retreat. Veckorna innan hade jag arbetat lite väl mycket för mitt eget bästa och jag behövde gå in för landning. Tanken var att mentalt bromsa in redan innan helgen och på så sätt ta till mig retreaten bättre. Blev det så? Nej!

Väl på plats skyndade jag mig upp i varv till mitt rum som jag nyss fått nyckel till och inser att jag glömt sängkläder! Ibland undrar man om man har blivit utrustad med den där nesliga klantgenen…

Jag fick gå till prästen och diakonen som stod och tog emot deltagarna på gården. Ok, jag kände mig lite som en liten skolpojke som glömt gympapåsen i skolan. Nu var detta ju kyrkans män jag hade framför mig och inte min stränge gympalärare från mellanstadiet. Det kändes skönt och de såg på mig med barmhärtighet. Det gick bra!

Ja, ja ner i varv kom jag till slut och helgen blev mycket bra. Det jag inser är att tystnad och avskildhet är något väldigt nyttigt och bör planeras in i livet. Nu hör det ju till saken att min hustru gett mig denna tysta retreat i födelsedagspresent och det är väl inte utan att jag i mina svarta stunder tror att det finns ett pedagogiskt drag över den gåvan.

Det var i alla fall skönt att dra sig undan från att vara ständigt en ständigt producerande människa. När jag kommer till punkten då jag bara får vara, händer intressanta saker. De viktiga frågorna i livet flyter upp mot ytan som viktiga korkar. Vad är egentligen viktigt? Hur lever jag på ett sätt där jag mår väl? Vart är jag på väg?

Det gick bra för mig att vara tyst en hel helg om ni nu inte trodde det. Det var lite ovanligt men nyttigt och det öppnade nya perspektiv. När jag lämnade retreaten körde jag lugnt och stilla ut på grusvägen. Det blev inget grussprut alls. Helgen hade tydligen gjort verkan.

Tänka tillsammans med en mentor

Sitter på tåget mellan Kristianstad och Karlskrona. Jag har träffat min mentor Peringe Pihlström på café Duvanders. Vi dricker okynnigt många koppar kaffe och pratar om hur kyrkan skulle kunna vara och se ut. Septembersolen är varm och skön och det går fortfarande att sitta ute. En och annan slö geting söker en landningsplats i matresterna på tallrikarna. Peringe är klok och en bra person att prata med. Vi drömmer en stund om hur en kyrka kan vara. Det är lätt att drömma med Peringe. Han liksom får mig att ta ut svängarna. Det är väl just det som en bra coach gör.


Peringe Pihlström är en bra coach eftersom han får andra att själva tänka och genom att han själv inte är färdig utan har en inställning att vilja lära och utvecklas uppstår bra möten.



Själv har varit med och startat Kvarterskyrkan i Karlskrona för att i experimentform testa hur man kan vara kyrka på ett annorlunda sätt. Jag tycker det är väldigt spännande att få vara med och skapa en kyrka för alla oss som kanske inte riktigt är färdiga med tillvarons frågor och inte har livet som i en liten begriplig ask. Jag vill att kyrkan skall vara en plats för alla som behöver någonstans att prata om hur det är att leva och vara människa.

Jag tror inte på att till varje pris försöka förändra människor utan min tro är att det i varje människa finns inneboende klokhet och förmåga att själv besluta om man vill bli förändrad eller inte. Det är tröttsamt när kyrkan blir mästrande och jag har svårt med människor som är tvärsäkra och gärna vill göra upp en ABC plan för hur jag skall bli likadan som dem. Jag är inte särskilt imponerad av de kristna som liksom skriver sanningen med vattenbeständig bläck på folks näsor. Jag tror det bor så mycket mer svar inom varje människa själv. Peringe och jag är båda övertygade om att kyrkan har mycket att jobba på för att bli relevanta och intressanta i vår tids samhälle.

Det känns kul att köra igång med Kvarterskyrkan igen efter en lite soft sommar. I höst kommer vi att kunna erbjuda ett spännande program som jag tror kommer att bli kanon. Jag ser fram emot att möta alla sköna människor som kommer till Kvarterskyrkan. Passerar äntligen Ronneby. Tåget kränger så det är svårt att skriva på datorn. Snart är jag i Karlskrona och Maritha, min tålmodiga hjälte till fru, kommer och hämtar mig med bilen. Köttbullar och makaroner väntar mig där hemma. Det vattnas redan i munnen.

I blogghavet

Välkommen till Jonas Pramwalls blogg. Kanske är du lite trött på alla bloggar, tyckare och att alla som hela tiden skall kommentera allting. Vad vet jag. Bloggen är på väg ner säger min fru med ett ifrågasättnade leende. Hon kanske har rätt. Kanske börjar jag blogga på ett sjunkande skepp tillsammans med alla andra självonanistiska människor som delar med sig av vilken ostsort man valde på frallan i morse eller att det är lite jobbigt att lida av förstoppniing. Vill jag veta det? Tillför det mitt liv något?
Det finns ju ett stort behov idag av att på alla möjliga sätt att uttrycka sig. Det är ju någonting i grunden bra så egentligen vill jag väl inte raljera över det (även om jag just gjorde det), men man kan väl ändå vara lite trött det höga flödet av tyckanden hit och dit.
Min blogg blir kanhända likadan. För är jag bättre än någon annan? Nej! Det kanske slutar med att jag delger dig mina innersta tankar och berättar att tidningen var alldeles blöt när jag hämtade den i brevlådan i morse och att den blötte ner min randiga morgonrock. Snälla, blås i trumpeten högt och ljudligt om jag förlorar mig i blogghavets strömmar och skriver om ointressanta ting.. Om jag själv inte hör signalen så kommer min fru definitivt höra den Och hon kommer dra upp mig på torra land. Och Kommer hon mig inte till undsättning (av skäl jag inte vågar gå in på här)får jag väl be en bön till Gud Jag är ju ändå pastor.
Kommentera gärna inlägg så att samtalet får fortgå. Det är precis vad jag vill.
Ha en bra dag!
Jonas Pramwall