Människa utan pimpad nödutgång

Är det något jag skulle vilja bli bättre på så är det konsten att stanna kvar både i den jobbiga stunder och i den härliga stunder. Det är så lätt när det av någon anledning börjar glöda på den mark man står och hettan svider under skosulorna, att vi genast konstruerar en nödutgång därifrån.

Ibland är situationen självklart sådan att det bästa faktiskt är att så snabbt som möjligt ta sig därifrån, men väldigt ofta ligger utvecklingspotentialen kvar på den plats jag lämnat.

Intellektuellt förstår jag att om jag vill växa som människa
behöver jag stanna kvar även i det som startar flykttendenserna inom

mig, men ofta får känslorna väldigt starka och muskulösa ben som vill springa all världens väg med mig. Känns det igen?

På Himlen runt hörnet på söndag kommer vi att tala över ämnet ”Vad skulle Jesus säga till Marvin Gaye? Linus Norda sjunger souliga låtar och kaffehurran kommer att sprida ett os av välsignade doft mellan kaféborden.

Vi kommer in på frågan vilka likheter det finns mellan Marvin Gaye, den förlorade sonen och alla oss andra halvt fungerande men sympatiska människor.

Hur gör vi med vår underliggande livsstrategi att snabbt hitta nödutgångarna och så fly undan verkligheten? Marvin Gayes nödutgångar bestod av droger, sex och under perioder isolering. Den förlorade sonen flyr undan det han egentligen är och sitt ursprung. Vi andra då?

Vi har alla våra personligt pimpade nödutgångar att ta oss ut genom. Kan Gud hjälpa oss och göra oss medvetna om hur vi funkar? Jag tror det är en del av den gudomliga omsorgen.

Den kristna andligheten har alltid sitt centrum i verkligheten som den är och om vi ständigt strävar bort från nuet så missar vi ett andligt möte. Visst finns Gud nära oss även när vi kränger oss genom våra nödutgångar, men den andliga utvecklingen sätter fart när vi släpper taget och landar i det gudsburna ögonblicket. Där blir du människa utan pimpad nödutgång. Där bor den gudomliga kärleken vars uppgift är att fördriva fruktan som väldigt ofta får oss att fly.

Om vi slutar att fly undan när vi möter jobbiga sidor hos oss själva eller andra öppnar vi möjligheten för Gud att göra ett inre uppbyggnadsarbete inom oss. Vi har inte längre samma behov att pimpa våra nödutgångar för vi har lärt oss att man inte går sönder om man stannar kvar i det svåra .

Full rulle i Kvarterskyrkan

Nu är Kvarterskyrkan i Karlskrona i full gång. Det känns kul att få vara med och göra något så spännande som att forma en kyrka för efter dagens behov och skapa utrymme för alla att trivas. Just nu håller vi på och roddar en del med Marcus Birro, Anna Stadling och Idde Schultz besök hos oss fredagen 17 oktober i Biblioteket i Karlskrona. Det känns hur kul som helst att kunna erbjuda ett författarsamtal varvat med musik av Anna och Idde.

Nu på söndag (12/10) kommer Pernilla Bjelkenbrant att sjunga låtar av Peter Lemarc. Jag har tänkt tala över temat ”Jag skall gå hel ur det här”. Det känns utmanande att koppla Lemarcs texter till min appell. Peter Lemarc har ju fått jobba mycket med sig själv och har väl inte mått så värst bra inombords. Min förhoppning är att nästa ”himlen runt hörnet” skall ge oss lite tro att vi nog ändå skall fixa att kliva över det där berget som ser så omöjligt ut eller ta oss igenom den där snåriga skogen. Tänk om det finns någon som går vid sidan av varje människa som går vilse i sig själv? Tänk om det är där Gud vill vara hellre än någon annanstans! Han kommer inte med något hurtigt och lite moraliserande kommentar som; hur kan du ha hamnat du här? Han frågar kanske istället var det värker? Känns det bättre om jag lägger en handduk på din panna? Jag kan massera din trötta axlar om du vill? Det är sådant som gör mig benägen att tro att jag skall gå hel ur det här.

Att sladda in på en retreat

Jag sladdade in på grusvägen in till herrgården på väg till en tyst retreat. Veckorna innan hade jag arbetat lite väl mycket för mitt eget bästa och jag behövde gå in för landning. Tanken var att mentalt bromsa in redan innan helgen och på så sätt ta till mig retreaten bättre. Blev det så? Nej!

Väl på plats skyndade jag mig upp i varv till mitt rum som jag nyss fått nyckel till och inser att jag glömt sängkläder! Ibland undrar man om man har blivit utrustad med den där nesliga klantgenen…

Jag fick gå till prästen och diakonen som stod och tog emot deltagarna på gården. Ok, jag kände mig lite som en liten skolpojke som glömt gympapåsen i skolan. Nu var detta ju kyrkans män jag hade framför mig och inte min stränge gympalärare från mellanstadiet. Det kändes skönt och de såg på mig med barmhärtighet. Det gick bra!

Ja, ja ner i varv kom jag till slut och helgen blev mycket bra. Det jag inser är att tystnad och avskildhet är något väldigt nyttigt och bör planeras in i livet. Nu hör det ju till saken att min hustru gett mig denna tysta retreat i födelsedagspresent och det är väl inte utan att jag i mina svarta stunder tror att det finns ett pedagogiskt drag över den gåvan.

Det var i alla fall skönt att dra sig undan från att vara ständigt en ständigt producerande människa. När jag kommer till punkten då jag bara får vara, händer intressanta saker. De viktiga frågorna i livet flyter upp mot ytan som viktiga korkar. Vad är egentligen viktigt? Hur lever jag på ett sätt där jag mår väl? Vart är jag på väg?

Det gick bra för mig att vara tyst en hel helg om ni nu inte trodde det. Det var lite ovanligt men nyttigt och det öppnade nya perspektiv. När jag lämnade retreaten körde jag lugnt och stilla ut på grusvägen. Det blev inget grussprut alls. Helgen hade tydligen gjort verkan.