Skriver så lite...

Tydligen har man helt saggat ihop när det kommer till bloggandet. Vet inte vad det egentligen beror på. Kanske att man är en sådan där människa som tröttnar för fort. Man pillar med sitt långfinger i en syltburk ett tag, men sen är man på gång med nya saker. Jag vet inte, men att jag älskar att skriva är jag helt klar över. Ändå skriver jag inte i den utsträckning jag vill. Jag vet, det låter konstigt! Det är så lätt att låta det men verkligen brinner för komma sist på nåt sätt

På clinic med Kee Marcello

Jag var på clinic med Kee Marcello i Lokstallarna i Karlshamn igår kväll.
Vilken gitarrist han är! Hur intressant som helst. När man hörde honom bända och tänja på strängarna och emellanåt få fullständiga tokspelet i hastighet kände jag hur den långsamma snigeln i mig åter gick in i sitt skal. Kee Marcello sa att att hjärnan måste hänga med när man spelar riktigt fort. Jag ville genast spräcka mitt snigelskal av långsamhet och stiga ut med en ny fingerfärdighet som skulle göra Yngwe Malmsten benägen att i vredesmod elda upp sina gitarrer. Jag vill också att min hjärna skall ge supersnabba impulser åt de små fingrarna så att dem springer upp och ner på halsen som små slavar på speed. Man jag är lite av en snigel säger min fru. Jag hävdar långsamhetens fördelar, men tappar lite argumenten när det kommer till gitarrspel. En bra blandning är väl bäst antar jag.

Det var i alla fall väldigt inspirerande och clinicen fick mig att vilja bli en mer målmedveten och envis gitarrist. Inte bara spela det jag redan kan utan faktiskt bestämma mig för att utvecklas.
Efteråt gick Kee Marcello och jag och käkade lite mat. Han är inte bara snabbfingrad, den där Marcello. Han är också trevlig och ödmjuk. Men så bor han ju i Göteborg…

Graneländet och julefriden

Nu åker graneländet ut huset i små nerklippta bitar. Tack gode Gud! Man kan ju tycka att det är en behandling som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle, men det skiter jag i. Granen vi köpte i år var lika tjock som den var hög och hade dessutom en inbyggt motvilja att dricka vatten. Jag tror att den helt enkelt redan vid Lucianatten gick in i en ytterst medveten hungerstrejk och så gav fingret åt allt julpjoller, levande ljus och kvalmiga julsånger.

Det är klart att jag med min utvecklade empatiska förmåga kan föreställa mig hur en gran upplever det att gå från att ha varit en fri och stolt gran i skogen till att bli reducerad till en glitterklädd glamourgran i några ynka dagar innan någon mindre godhjärtat familjemedlem kommer med dödens sekatör och drastiskt avslutar det hela. Här tror jag att julgrisen och granen har en ömsesidig förståelse för varandras livsvillkor för de går ju samma öde tillmötes.

Men det är också lukten. Det har luktat surt om granen, den har tagit all friskt syre ut ur det rum där familjen har delat julklappar,läst julevangelium och kramat varandra i pur julefrid och glädje. En besynnerlig möglig doft har lagt sig över vårt stackars julefirande.

Vår katt har vid upprepade tillfällen druckit ur julgransfoten. Den kattens självbevarelsedrift är betydligt överskattad. Hon har ulkat hela julen som om hon hade en jättestor hårboll i magen som hon varit tvunget att stötta upp. Vi tänkte att kanske är vår gamla katt på väg att möta sin skapare och så ulka hårbollar i himlens saliga ängder, men nu mår hon åter bra och lär stanna hos oss ett tag till.


Vår ulkande katt

Nu är graneeländet massakrerad, katten är frisk och jag är så oändligt nöjd med att vår gran ligger nerklippt i en svart sopsäck.

Jag vill också vara en blå groda

Jag fick en ilande längtan efter det analoga samhället där jag satt i mörkret på konserthuset och lyssnade på Peter Carlsson och blå grodorna härom kvällen.

Jag kom på mig att längta efter det mobilfria samhället och dagar då ingen levande själv kan nå mig via e-mail. Jag såg mig själv i en värld där relationer räknas , berättelser premieras och långsamheten är kung.

Han är ovanlig den där Peter Carlsson. Som en rest av något förlorat. En påminnelse om ett samhälle som försvunnit. Det är är vackert och jag vill dit. När går tåget?

Han berättar dråpliga berättelser ur den analoga sidan av tillvaron där han sitter på en gammal pinnstol på scen. Plötsligt reser han sig upp och blir en tvättäkta estradör . När han sjunger Karl Järhards "spott ut" så önskar jag mig en söndag eftermiddag med svartvit film från 40-talet.

Denna kväll ville jag också vara en blå groda. En vacker blå groda i en värld av pinnstolar och lägereldar

Bergkvara världens centrum

Bergkvara. Inte världens centrum och inte heller en plats som man lägger märke till om man kör bil mellan Karlskrona och Kalmar. Innan man hunnit klia sig i örat har man passerat pizzerian och den lilla affären och lämnat metropolen bakom sig om ett kortlivat minne i ryggen.

Nu stannade jag i Bergkvara. Vi hade valt ut platsen, jag och Wilhelm. Tråkighetsfakton var viktig för vår träff. Tråkighet och drivregn har en alldeles speciell inverkan på intressanta möten. Nu känner jag hur byhålans lov börjar tränga fram inom mig som en tilltagande väckelsesång. När Jesus kommer tillbaka på skyarna kanske han landar i Bergkvara. Och bönderna kommer kanske att undra vad det är för ett förskräcklig basunerande och kanske de lugnar sig med att tänka att det måste krigslarmet som testas. Första måndagen i månaden.

Kanske brister de ut och sjunger: Får man ta traktorn med sig in i himlen den är snäll och har vart en riktig vän...

Det var just där i detta Bergkvara som Wilhelm och jag möttes på Sivs fik. Wilhelm jobbar på studieförbundet Bilda I Kalmar och är en intressant människa. Vi skulle planera saker vi skulle kunna göra tillsammans över kommungränserna, men det blev mest tal om om andlighet och längtan. Det är skönt med människor som inte är färdiga men på ett bra sätt. Sån är Wilhelm.

Precis som jag trevar han och precis som jag har han fler frågor än svar. Det finns hopp kring sådana människor eftersom det är i hålrummen hoppet har sin verkliga hemvist. Med sådana människor kan man landa och komma till ro med att man inte har svar. Ickesvaren blir liksom ens kumpaner och tröstare.

Så pratade vi på och åt lite fläskkotlett och potatisgartäng serverad av Siv själv. Det är klart om man har ett kafé i Bergkvara så skall man heta Siv. Inget annat skulle komma på fråga. Jo, förresten det skulle i så fall vara den gamla hederliga Britta.

Kom, kom, kom, kom till Brittas Restaurang.
Kom, kom, kom, kom till Brittas Restaurang.
Där får man sig en bit,och en öl eller två.
Där kan man sjunka ner,alldeles ensam i en vrå.

Nån öl blev det inte, men väl men väl ett samtal i en vrå i ett taffligt kafe i en svensk håla i november.

Så skiljdes vi. Wilhelm åkte mot Kalmar och jag for till Karlskrona.

Hej då Bergkvara.

Människa utan pimpad nödutgång

Är det något jag skulle vilja bli bättre på så är det konsten att stanna kvar både i den jobbiga stunder och i den härliga stunder. Det är så lätt när det av någon anledning börjar glöda på den mark man står och hettan svider under skosulorna, att vi genast konstruerar en nödutgång därifrån.

Ibland är situationen självklart sådan att det bästa faktiskt är att så snabbt som möjligt ta sig därifrån, men väldigt ofta ligger utvecklingspotentialen kvar på den plats jag lämnat.

Intellektuellt förstår jag att om jag vill växa som människa
behöver jag stanna kvar även i det som startar flykttendenserna inom

mig, men ofta får känslorna väldigt starka och muskulösa ben som vill springa all världens väg med mig. Känns det igen?

På Himlen runt hörnet på söndag kommer vi att tala över ämnet ”Vad skulle Jesus säga till Marvin Gaye? Linus Norda sjunger souliga låtar och kaffehurran kommer att sprida ett os av välsignade doft mellan kaféborden.

Vi kommer in på frågan vilka likheter det finns mellan Marvin Gaye, den förlorade sonen och alla oss andra halvt fungerande men sympatiska människor.

Hur gör vi med vår underliggande livsstrategi att snabbt hitta nödutgångarna och så fly undan verkligheten? Marvin Gayes nödutgångar bestod av droger, sex och under perioder isolering. Den förlorade sonen flyr undan det han egentligen är och sitt ursprung. Vi andra då?

Vi har alla våra personligt pimpade nödutgångar att ta oss ut genom. Kan Gud hjälpa oss och göra oss medvetna om hur vi funkar? Jag tror det är en del av den gudomliga omsorgen.

Den kristna andligheten har alltid sitt centrum i verkligheten som den är och om vi ständigt strävar bort från nuet så missar vi ett andligt möte. Visst finns Gud nära oss även när vi kränger oss genom våra nödutgångar, men den andliga utvecklingen sätter fart när vi släpper taget och landar i det gudsburna ögonblicket. Där blir du människa utan pimpad nödutgång. Där bor den gudomliga kärleken vars uppgift är att fördriva fruktan som väldigt ofta får oss att fly.

Om vi slutar att fly undan när vi möter jobbiga sidor hos oss själva eller andra öppnar vi möjligheten för Gud att göra ett inre uppbyggnadsarbete inom oss. Vi har inte längre samma behov att pimpa våra nödutgångar för vi har lärt oss att man inte går sönder om man stannar kvar i det svåra .

Full rulle i Kvarterskyrkan

Nu är Kvarterskyrkan i Karlskrona i full gång. Det känns kul att få vara med och göra något så spännande som att forma en kyrka för efter dagens behov och skapa utrymme för alla att trivas. Just nu håller vi på och roddar en del med Marcus Birro, Anna Stadling och Idde Schultz besök hos oss fredagen 17 oktober i Biblioteket i Karlskrona. Det känns hur kul som helst att kunna erbjuda ett författarsamtal varvat med musik av Anna och Idde.

Nu på söndag (12/10) kommer Pernilla Bjelkenbrant att sjunga låtar av Peter Lemarc. Jag har tänkt tala över temat ”Jag skall gå hel ur det här”. Det känns utmanande att koppla Lemarcs texter till min appell. Peter Lemarc har ju fått jobba mycket med sig själv och har väl inte mått så värst bra inombords. Min förhoppning är att nästa ”himlen runt hörnet” skall ge oss lite tro att vi nog ändå skall fixa att kliva över det där berget som ser så omöjligt ut eller ta oss igenom den där snåriga skogen. Tänk om det finns någon som går vid sidan av varje människa som går vilse i sig själv? Tänk om det är där Gud vill vara hellre än någon annanstans! Han kommer inte med något hurtigt och lite moraliserande kommentar som; hur kan du ha hamnat du här? Han frågar kanske istället var det värker? Känns det bättre om jag lägger en handduk på din panna? Jag kan massera din trötta axlar om du vill? Det är sådant som gör mig benägen att tro att jag skall gå hel ur det här.