Jag vill också vara en blå groda

Jag fick en ilande längtan efter det analoga samhället där jag satt i mörkret på konserthuset och lyssnade på Peter Carlsson och blå grodorna härom kvällen.

Jag kom på mig att längta efter det mobilfria samhället och dagar då ingen levande själv kan nå mig via e-mail. Jag såg mig själv i en värld där relationer räknas , berättelser premieras och långsamheten är kung.

Han är ovanlig den där Peter Carlsson. Som en rest av något förlorat. En påminnelse om ett samhälle som försvunnit. Det är är vackert och jag vill dit. När går tåget?

Han berättar dråpliga berättelser ur den analoga sidan av tillvaron där han sitter på en gammal pinnstol på scen. Plötsligt reser han sig upp och blir en tvättäkta estradör . När han sjunger Karl Järhards "spott ut" så önskar jag mig en söndag eftermiddag med svartvit film från 40-talet.

Denna kväll ville jag också vara en blå groda. En vacker blå groda i en värld av pinnstolar och lägereldar

Bergkvara världens centrum

Bergkvara. Inte världens centrum och inte heller en plats som man lägger märke till om man kör bil mellan Karlskrona och Kalmar. Innan man hunnit klia sig i örat har man passerat pizzerian och den lilla affären och lämnat metropolen bakom sig om ett kortlivat minne i ryggen.

Nu stannade jag i Bergkvara. Vi hade valt ut platsen, jag och Wilhelm. Tråkighetsfakton var viktig för vår träff. Tråkighet och drivregn har en alldeles speciell inverkan på intressanta möten. Nu känner jag hur byhålans lov börjar tränga fram inom mig som en tilltagande väckelsesång. När Jesus kommer tillbaka på skyarna kanske han landar i Bergkvara. Och bönderna kommer kanske att undra vad det är för ett förskräcklig basunerande och kanske de lugnar sig med att tänka att det måste krigslarmet som testas. Första måndagen i månaden.

Kanske brister de ut och sjunger: Får man ta traktorn med sig in i himlen den är snäll och har vart en riktig vän...

Det var just där i detta Bergkvara som Wilhelm och jag möttes på Sivs fik. Wilhelm jobbar på studieförbundet Bilda I Kalmar och är en intressant människa. Vi skulle planera saker vi skulle kunna göra tillsammans över kommungränserna, men det blev mest tal om om andlighet och längtan. Det är skönt med människor som inte är färdiga men på ett bra sätt. Sån är Wilhelm.

Precis som jag trevar han och precis som jag har han fler frågor än svar. Det finns hopp kring sådana människor eftersom det är i hålrummen hoppet har sin verkliga hemvist. Med sådana människor kan man landa och komma till ro med att man inte har svar. Ickesvaren blir liksom ens kumpaner och tröstare.

Så pratade vi på och åt lite fläskkotlett och potatisgartäng serverad av Siv själv. Det är klart om man har ett kafé i Bergkvara så skall man heta Siv. Inget annat skulle komma på fråga. Jo, förresten det skulle i så fall vara den gamla hederliga Britta.

Kom, kom, kom, kom till Brittas Restaurang.
Kom, kom, kom, kom till Brittas Restaurang.
Där får man sig en bit,och en öl eller två.
Där kan man sjunka ner,alldeles ensam i en vrå.

Nån öl blev det inte, men väl men väl ett samtal i en vrå i ett taffligt kafe i en svensk håla i november.

Så skiljdes vi. Wilhelm åkte mot Kalmar och jag for till Karlskrona.

Hej då Bergkvara.

Människa utan pimpad nödutgång

Är det något jag skulle vilja bli bättre på så är det konsten att stanna kvar både i den jobbiga stunder och i den härliga stunder. Det är så lätt när det av någon anledning börjar glöda på den mark man står och hettan svider under skosulorna, att vi genast konstruerar en nödutgång därifrån.

Ibland är situationen självklart sådan att det bästa faktiskt är att så snabbt som möjligt ta sig därifrån, men väldigt ofta ligger utvecklingspotentialen kvar på den plats jag lämnat.

Intellektuellt förstår jag att om jag vill växa som människa
behöver jag stanna kvar även i det som startar flykttendenserna inom

mig, men ofta får känslorna väldigt starka och muskulösa ben som vill springa all världens väg med mig. Känns det igen?

På Himlen runt hörnet på söndag kommer vi att tala över ämnet ”Vad skulle Jesus säga till Marvin Gaye? Linus Norda sjunger souliga låtar och kaffehurran kommer att sprida ett os av välsignade doft mellan kaféborden.

Vi kommer in på frågan vilka likheter det finns mellan Marvin Gaye, den förlorade sonen och alla oss andra halvt fungerande men sympatiska människor.

Hur gör vi med vår underliggande livsstrategi att snabbt hitta nödutgångarna och så fly undan verkligheten? Marvin Gayes nödutgångar bestod av droger, sex och under perioder isolering. Den förlorade sonen flyr undan det han egentligen är och sitt ursprung. Vi andra då?

Vi har alla våra personligt pimpade nödutgångar att ta oss ut genom. Kan Gud hjälpa oss och göra oss medvetna om hur vi funkar? Jag tror det är en del av den gudomliga omsorgen.

Den kristna andligheten har alltid sitt centrum i verkligheten som den är och om vi ständigt strävar bort från nuet så missar vi ett andligt möte. Visst finns Gud nära oss även när vi kränger oss genom våra nödutgångar, men den andliga utvecklingen sätter fart när vi släpper taget och landar i det gudsburna ögonblicket. Där blir du människa utan pimpad nödutgång. Där bor den gudomliga kärleken vars uppgift är att fördriva fruktan som väldigt ofta får oss att fly.

Om vi slutar att fly undan när vi möter jobbiga sidor hos oss själva eller andra öppnar vi möjligheten för Gud att göra ett inre uppbyggnadsarbete inom oss. Vi har inte längre samma behov att pimpa våra nödutgångar för vi har lärt oss att man inte går sönder om man stannar kvar i det svåra .

Full rulle i Kvarterskyrkan

Nu är Kvarterskyrkan i Karlskrona i full gång. Det känns kul att få vara med och göra något så spännande som att forma en kyrka för efter dagens behov och skapa utrymme för alla att trivas. Just nu håller vi på och roddar en del med Marcus Birro, Anna Stadling och Idde Schultz besök hos oss fredagen 17 oktober i Biblioteket i Karlskrona. Det känns hur kul som helst att kunna erbjuda ett författarsamtal varvat med musik av Anna och Idde.

Nu på söndag (12/10) kommer Pernilla Bjelkenbrant att sjunga låtar av Peter Lemarc. Jag har tänkt tala över temat ”Jag skall gå hel ur det här”. Det känns utmanande att koppla Lemarcs texter till min appell. Peter Lemarc har ju fått jobba mycket med sig själv och har väl inte mått så värst bra inombords. Min förhoppning är att nästa ”himlen runt hörnet” skall ge oss lite tro att vi nog ändå skall fixa att kliva över det där berget som ser så omöjligt ut eller ta oss igenom den där snåriga skogen. Tänk om det finns någon som går vid sidan av varje människa som går vilse i sig själv? Tänk om det är där Gud vill vara hellre än någon annanstans! Han kommer inte med något hurtigt och lite moraliserande kommentar som; hur kan du ha hamnat du här? Han frågar kanske istället var det värker? Känns det bättre om jag lägger en handduk på din panna? Jag kan massera din trötta axlar om du vill? Det är sådant som gör mig benägen att tro att jag skall gå hel ur det här.

Att sladda in på en retreat

Jag sladdade in på grusvägen in till herrgården på väg till en tyst retreat. Veckorna innan hade jag arbetat lite väl mycket för mitt eget bästa och jag behövde gå in för landning. Tanken var att mentalt bromsa in redan innan helgen och på så sätt ta till mig retreaten bättre. Blev det så? Nej!

Väl på plats skyndade jag mig upp i varv till mitt rum som jag nyss fått nyckel till och inser att jag glömt sängkläder! Ibland undrar man om man har blivit utrustad med den där nesliga klantgenen…

Jag fick gå till prästen och diakonen som stod och tog emot deltagarna på gården. Ok, jag kände mig lite som en liten skolpojke som glömt gympapåsen i skolan. Nu var detta ju kyrkans män jag hade framför mig och inte min stränge gympalärare från mellanstadiet. Det kändes skönt och de såg på mig med barmhärtighet. Det gick bra!

Ja, ja ner i varv kom jag till slut och helgen blev mycket bra. Det jag inser är att tystnad och avskildhet är något väldigt nyttigt och bör planeras in i livet. Nu hör det ju till saken att min hustru gett mig denna tysta retreat i födelsedagspresent och det är väl inte utan att jag i mina svarta stunder tror att det finns ett pedagogiskt drag över den gåvan.

Det var i alla fall skönt att dra sig undan från att vara ständigt en ständigt producerande människa. När jag kommer till punkten då jag bara får vara, händer intressanta saker. De viktiga frågorna i livet flyter upp mot ytan som viktiga korkar. Vad är egentligen viktigt? Hur lever jag på ett sätt där jag mår väl? Vart är jag på väg?

Det gick bra för mig att vara tyst en hel helg om ni nu inte trodde det. Det var lite ovanligt men nyttigt och det öppnade nya perspektiv. När jag lämnade retreaten körde jag lugnt och stilla ut på grusvägen. Det blev inget grussprut alls. Helgen hade tydligen gjort verkan.

Tänka tillsammans med en mentor

Sitter på tåget mellan Kristianstad och Karlskrona. Jag har träffat min mentor Peringe Pihlström på café Duvanders. Vi dricker okynnigt många koppar kaffe och pratar om hur kyrkan skulle kunna vara och se ut. Septembersolen är varm och skön och det går fortfarande att sitta ute. En och annan slö geting söker en landningsplats i matresterna på tallrikarna. Peringe är klok och en bra person att prata med. Vi drömmer en stund om hur en kyrka kan vara. Det är lätt att drömma med Peringe. Han liksom får mig att ta ut svängarna. Det är väl just det som en bra coach gör.


Peringe Pihlström är en bra coach eftersom han får andra att själva tänka och genom att han själv inte är färdig utan har en inställning att vilja lära och utvecklas uppstår bra möten.



Själv har varit med och startat Kvarterskyrkan i Karlskrona för att i experimentform testa hur man kan vara kyrka på ett annorlunda sätt. Jag tycker det är väldigt spännande att få vara med och skapa en kyrka för alla oss som kanske inte riktigt är färdiga med tillvarons frågor och inte har livet som i en liten begriplig ask. Jag vill att kyrkan skall vara en plats för alla som behöver någonstans att prata om hur det är att leva och vara människa.

Jag tror inte på att till varje pris försöka förändra människor utan min tro är att det i varje människa finns inneboende klokhet och förmåga att själv besluta om man vill bli förändrad eller inte. Det är tröttsamt när kyrkan blir mästrande och jag har svårt med människor som är tvärsäkra och gärna vill göra upp en ABC plan för hur jag skall bli likadan som dem. Jag är inte särskilt imponerad av de kristna som liksom skriver sanningen med vattenbeständig bläck på folks näsor. Jag tror det bor så mycket mer svar inom varje människa själv. Peringe och jag är båda övertygade om att kyrkan har mycket att jobba på för att bli relevanta och intressanta i vår tids samhälle.

Det känns kul att köra igång med Kvarterskyrkan igen efter en lite soft sommar. I höst kommer vi att kunna erbjuda ett spännande program som jag tror kommer att bli kanon. Jag ser fram emot att möta alla sköna människor som kommer till Kvarterskyrkan. Passerar äntligen Ronneby. Tåget kränger så det är svårt att skriva på datorn. Snart är jag i Karlskrona och Maritha, min tålmodiga hjälte till fru, kommer och hämtar mig med bilen. Köttbullar och makaroner väntar mig där hemma. Det vattnas redan i munnen.

I blogghavet

Välkommen till Jonas Pramwalls blogg. Kanske är du lite trött på alla bloggar, tyckare och att alla som hela tiden skall kommentera allting. Vad vet jag. Bloggen är på väg ner säger min fru med ett ifrågasättnade leende. Hon kanske har rätt. Kanske börjar jag blogga på ett sjunkande skepp tillsammans med alla andra självonanistiska människor som delar med sig av vilken ostsort man valde på frallan i morse eller att det är lite jobbigt att lida av förstoppniing. Vill jag veta det? Tillför det mitt liv något?
Det finns ju ett stort behov idag av att på alla möjliga sätt att uttrycka sig. Det är ju någonting i grunden bra så egentligen vill jag väl inte raljera över det (även om jag just gjorde det), men man kan väl ändå vara lite trött det höga flödet av tyckanden hit och dit.
Min blogg blir kanhända likadan. För är jag bättre än någon annan? Nej! Det kanske slutar med att jag delger dig mina innersta tankar och berättar att tidningen var alldeles blöt när jag hämtade den i brevlådan i morse och att den blötte ner min randiga morgonrock. Snälla, blås i trumpeten högt och ljudligt om jag förlorar mig i blogghavets strömmar och skriver om ointressanta ting.. Om jag själv inte hör signalen så kommer min fru definitivt höra den Och hon kommer dra upp mig på torra land. Och Kommer hon mig inte till undsättning (av skäl jag inte vågar gå in på här)får jag väl be en bön till Gud Jag är ju ändå pastor.
Kommentera gärna inlägg så att samtalet får fortgå. Det är precis vad jag vill.
Ha en bra dag!
Jonas Pramwall